Texten är hittad på Internet. Författare okänd. Har vi verkligen det så uselt?
Hjärtat kan inte gråta tårar, men det kan gråta med sina bultande slag så att jag upplever det som att det är på väg upp genom halsen. Det bultar hårt hårt och det känns som att jag ska kvävas.
Jag var hos Rune på eftermiddagen idag. De skulle ta upp honom. Han var varm, inte febrig men varm på kroppen, magen, de smala benen, ryggen. Det kom lite avföring och hans kateter käckte. De tvättade honom, spolade katetern som dock var tät av kristaller. De var tvugna att ta honom till duschen och jag satte mig ute i matrummet.
Efter en god stund gick jag tillbaks. Han satt i duschstolen men det kom visst avföring på både byxor och selen till liften. De sa att han hade väldigt stora mängder avföring varje dag. Det var jättejobbigt att se dem slita och att det inte gick bra. Jag for så illa och tänkte att varför ska de behöva slita så med denna sjuka stackare. Han borde få vara på ett ställe där resurser och kompetens finns. För här finns inte det.
Varför kan inte socialförvsltningen och Förvaltningsrättens domare inse att detta kräver massor av medmänsklighet, kompetens och resurser? Runes mänskliga rättigheter är att det finns tillräckligt med mänsklig närvaro och att dessa har den tid, de förutsättningar och den kunskap som krävs.
Jag orkar inte- jag går under av smärta och ledsenhet och brist på förståelse för denna fruktansvärda sjukdom. Rune behöver mig och han behöver mänsklig närhet, stimulans, omsorg. Inte en lägenhet som känns som ett hån då han inte ens är medveten om att han anses vara en boende med hemtjänst och hemvård.
Jag kvävs.
Hjärtat pumpar på- jag känner vartenda slag. Ångesten tar över allt. Jag kan inte komma till ro. Är detta vård i livets slutskede? Att ta allt av värdighet ifrån oss och att vi dessutom ska behöva plocka ut av de minimala besparingar som vi behöver så väl för att sälja huset, flytta och att jag ska hitta någonstans att bo.
Är inte senna sjukdom ett tillräckligt straff utan att den också ska kosta oss hela hans lilla pension och att jag måste se hur det lilla jag själv har sparat ihop bara försvinner. Är det samhällets tack för att man slitit hårt i vården och Rune i skola och på arbetsförmedling.
I samhällets tjänst har vi båda jobbat. I arbeten bland människor som behövt vår hjälp i olika situationer. Där vi har använt själ och hjärta för dessa människors väl och ve. Jag känner mig fullkomligt grundlurad av att det skyddsnät vi och vårs föräldrar har byggt upp nu fullständigt har monterats ner.
Trygg äldrevård? Vad faan är trygg äldrevård? Den finns inte längre.
2015 var ett år då jag höll på att gå i väggen. Jag jobbade med mödrsvård ovh preventivmedel.
Flyktingar vällde in och många kvinnor var grsvida och kom till oss. De kunde inte ett ord svenska och de placerades i flyktinganläggningar. De hade gått igenom fruktansvärda och obegripliga saker innan de kom och här blev de fruktansvärt uselt emottagna av vårt samhälle.
Vi och alla de som arbetade i vården, omsorgen, skolan, socialvården och kyrkan var nog de som gav allt de bara hade till dessa människor. Vi mådde inte bra men vi gjorde ändå precis allt.
Och idag är Rune och jag båda offer för en förfärlig sjukdom samt en ovärdig människosyn.
Detta drabbade Rune som på bara några veckor fullkomligt bröts ner av denna djävulska sjukdom som varken kan lindras eller botas. Och som dessutom har berövat honom alla sina fysiska, psykiska och intellektuella förmågor för att bli som ett hjälplöst spädbarn (ett kolli) och inte längre kan förmedla sina behov av hjälp ens genom att gråta eller skrika.
Fullkomligt oacceptabelt och skrämmande i ett land som skryter om sin välfärd.
